Jag har de senaste åren funderat kring läxor
och hur de bör utformas. Under det här året har jag t o m funderat
över om de skall finnas över huvudtaget?
När jag läste en mycket intressant artikel om
läxor i ”pedagogiska magasinet -Lärarförbundets tidskrift,
forskning och debatt”, (nummer 2 maj 2013) fick jag vatten på min
kvarn och jag började skriva på den här krönikan.
I år är det 18 år sedan jag inledde min
lärarbana. Jag har alltid delat ut läxor. Har inte reflekterat så
mycket över det. Det är något som ingår i jobbet. Något som
tränar barnen i att ta ansvar.
Har nog tyckt att det slarvats ganska mycket med
att lämna in läxorna i tid och att de varit slarvigt gjorda,
troligen på kortast möjliga tid. Har nog lagt mycket av skulden på
föräldrarna som inte hjälpt sina barn. Det kan väl inte vara så
himla svårt att få gjort en läxa och att få in den i tid?
Sedan fick jag egna barn.
- Hoppsan, vad tiden går fort efter hämtning,
matlagning och måltid. Barnen är trötta och griniga (vem har inte
upplevt ”hell hour” efter hämtning). Själv är man väl inte
heller så himla pigg och käck, efter en dag på jobbet. Plötsligt
såg jag läxläsningen ur ett helt annat perspektiv.
Jag älskade att gå i skolan. Dyrkade fröken och
gjorde precis som fröken sa. Hade inga problem med att välja yrke.
Att sedan upptäcka att man fött ett barn, som när han börjar
skolan, uttrycker att han ”hatar” skolan, blir lite av en chock.
Och att göra läxorna, kan ni bara föreställa er, hur det är!
Min äldsta son är nu inne på sitt fjärde
skolår och han har fått läxor i ungefär tre år. Läsläxorna har
varit OK. Vi har läst mycket tillsammans, började redan när han
var 10 månader.
Läsläxorna ser likadana ut från vecka till
vecka. Men matte-läxorna ser oftast olika ut. Jag är tacksam att
jag har en pedagogisk utbildning, men ägnar samtidigt en tanke åt
de föräldrar som inte har det och som ska försöka hjälpa sina
barn med matteläxorna. Matte-undervisningen ser inte riktigt ut som
när vi själva gick i skolan. Kan bara tänka mig vilka diskussioner
det blir hemma när föräldrarna räknar ut matteproblem på ett
sätt och barnen försöker komma ihåg hur läraren har lärt ut i
skolan.Jag vet själv av erfarenhet, att detta har blivit ett
jätteproblem i många familjer. Jag vet också att vissa pedagoger i
landet lägger tid på att utbilda föräldrar i hur barnen lär sig
räkna matte.
Under en period av den här terminen har min son
haft intensiv-träning i matte med en lärare. I läxa har han då
fått matte-spel i läxa. Det tyckte han var jättekul!
Skrivläxorna är också ångestladdade. Det är
jobbigt att skriva långa texter och det är svårt att formulera
meningar. Lusten att skriva en text är oftast lika med noll. Själv
har jag aldrig delat ut skrivuppgifter som går ut på att hitta på
en berättelse eller en faktatext. Vad säger resultatet om barnens
skrivförmåga?
Den säger kanske mer om föräldrarnas, eller ;-)
?
När jag började arbeta i Gråbo, ändrades mina
arbetstider. Istället för att arbeta 45 timmar i veckan, varav 10
timmar hemma, skulle jag nu arbeta 40 timmar på skolan. 16.30 skulle
jag gå hem och vara ledig. (Dessutom arbetar jag på loven.) Väldigt
ovant, men nyttigt. Nu blev jag tvungen att reflektera över hur jag
använde de dyrbara timmarna som jag inte var tillsammans med mina
elever. När vi, i vårt arbetslag, kom överens om att ge så lite
läxor som möjligt, släpptes en stor sten. Jag insåg hur mycket
tid jag hade lagt på att ”hitta på” roliga och meningsfulla
läxor. Och inte nog med det. När läxorna kom tillbaka skulle de
naturligtvis rättas och kommenteras, innan den nya läxan lämnades
ut. Vilken stress!
När vi diskuterar läxor med våra föräldrar
dyker ofta följande argumentet upp: Men, hur ska jag kunna veta vad
mitt barn gör i skolan om han/hon inte får några läxor?
Svaret är enkelt: Läxorna är till för att
barnen skall utveckla sina kunskaper. Inte för att föräldrarna ska
få insyn i skolarbetet. Det finns andra sätt att få den insynen. T
ex genom informationsbrev, besök under skoldagen eller att gå på
öppet hus.
Att man ska ge läxor för att förbereda barnen
för de högre stadier, är heller inget hållbart argument. Vad är
det som säger att man måste få mycket läxor när man blir äldre?
Vad är det man lär sig när man gör läxor? Vad är det man tränar
på, som man inte kan träna på i skolan?
Har också läst att en del pedagoger delar ut
läxor för att man annars inte ”hinner” med allt som skall läras
in. Om vi i skolan inte ”hinner”, är det ett annat problem. Vi
kan inte lägga över det pedagogiska ansvaret på våra föräldrar.
Läser i ”pedagogiska magasinet” att en del
skolor som slutat dela ut läxor, de förlänger skoldagen istället.
Jag minns när jag gick på Göteborgs högre samskola, i slutet av
80-talet. Då gick jag på gymnasiet. Samskolan är en
montissori-skola och arbetade lite annorlunda. Vi hade något som
kallades EA (eget arbete). Det gick ut på att vi de två sista
lektionerna, varje dag, kunde gå till olika ämnessalar och göra
våra läxor. I ämnessalarna fanns det olika ämneslärare. Man gick
till den salen vars ämne man behövde hjälp med. I salarna fanns
det närvaro-listor. Arbetade man flitigt och fick den hjälp man
behövde gick man hem utan läxor!
Jag är inte helt emot till läxor, men det måste
kännas meningsfullt, för barnen. De ska känna att det leder till
något. Att de själva får ut något av det. Det är inte för
lärarens skull man gör sina läxor.
Jag vet att läxor är en het potatis, både bland
föräldrar och bland pedagoger. Det finns säkert lika många
åsikter som individer. Det här är inget vi löser på en
kafferast, men det krävs att man diskuterar och utvärderar det med
jämna mellanrum. Läxor får aldrig delas ut slentrian-mässigt
eller av tradition.
Avslutar med min sons argument mot läxor: Det är
i skolan man ska lära sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar