hösten kommer

 Jag har höststädat delar av min trädgård. Kommer alltid på, på hösten, att jag saknar blommande växter. I år slog jag till och köpte en höstanemon. Jättesöt, men vi får nog flytta på studsmattan. Den stjäl mycket av det sista eftermiddagsljuset från rabatten. Kring anemonen har jag stoppat ned lite nya lökar. Traditionellt; påsklilja, pingstlilja (den gamla sorten) och röda, vackra tulpaner. Tur jag skriver det här, annars hade jag nog glömt det. Jag råkade även gräva upp löjtnadshjärtanet!? Inte visste jag att den fick så kraftiga rötter på bara några år. Jag trodde det var gamla trädrötter! Med mig upp fick jag även en del kirsch-rötter, så det kanske var lika bra det. Får inte glömma att köpa en ny planta till våren, bara. har skrivit in det i min mobil-almanacka.



I förra helgen var det även dags att plocka in pelargonierna igen. I sista minuten, den här veckan har vi vaknat till frost flera mornar.
Pelargonierna är nog de krukväxter som har det bäst i mitt hem. De får ny jord varje höst, när jag flyttar in dem igen. Första veckan blir många blad gula. Hoppas de repar sig från och med nu!

 När jag botaniserade bland lökarna fick jag syn på en blå iris, jag inte kunde motstå, men även en anemon som vi faktiskt har ett ex av i vår rabatt. Vet inte var den kommer ifrån och...vi har lyckats att flytta på den, utan att veta om det. En jättefin blomma som ser ut som en liten tusensköna, fast med blå-lila kronblad och gult i mitten? På påsarna fanns det vackra bilder med krukor fulla med ovanståendeDet såg jättefint ut! Jag vill också ha så fint i mina krukor! Får väl se om de kommer upp till våren?

 
Så här fint blev det när jag frossade i höstblommor på plantskolan.

läxor- eller ej?

Jag har de senaste åren funderat kring läxor och hur de bör utformas. Under det här året har jag t o m funderat över om de skall finnas över huvudtaget?

När jag läste en mycket intressant artikel om läxor i ”pedagogiska magasinet -Lärarförbundets tidskrift, forskning och debatt”, (nummer 2 maj 2013) fick jag vatten på min kvarn och jag började skriva på den här krönikan.

I år är det 18 år sedan jag inledde min lärarbana. Jag har alltid delat ut läxor. Har inte reflekterat så mycket över det. Det är något som ingår i jobbet. Något som tränar barnen i att ta ansvar.

Har nog tyckt att det slarvats ganska mycket med att lämna in läxorna i tid och att de varit slarvigt gjorda, troligen på kortast möjliga tid. Har nog lagt mycket av skulden på föräldrarna som inte hjälpt sina barn. Det kan väl inte vara så himla svårt att få gjort en läxa och att få in den i tid?

Sedan fick jag egna barn.

- Hoppsan, vad tiden går fort efter hämtning, matlagning och måltid. Barnen är trötta och griniga (vem har inte upplevt ”hell hour” efter hämtning). Själv är man väl inte heller så himla pigg och käck, efter en dag på jobbet. Plötsligt såg jag läxläsningen ur ett helt annat perspektiv.

Jag älskade att gå i skolan. Dyrkade fröken och gjorde precis som fröken sa. Hade inga problem med att välja yrke. Att sedan upptäcka att man fött ett barn, som när han börjar skolan, uttrycker att han ”hatar” skolan, blir lite av en chock. Och att göra läxorna, kan ni bara föreställa er, hur det är!

Min äldsta son är nu inne på sitt fjärde skolår och han har fått läxor i ungefär tre år. Läsläxorna har varit OK. Vi har läst mycket tillsammans, började redan när han var 10 månader.

Läsläxorna ser likadana ut från vecka till vecka. Men matte-läxorna ser oftast olika ut. Jag är tacksam att jag har en pedagogisk utbildning, men ägnar samtidigt en tanke åt de föräldrar som inte har det och som ska försöka hjälpa sina barn med matteläxorna. Matte-undervisningen ser inte riktigt ut som när vi själva gick i skolan. Kan bara tänka mig vilka diskussioner det blir hemma när föräldrarna räknar ut matteproblem på ett sätt och barnen försöker komma ihåg hur läraren har lärt ut i skolan.Jag vet själv av erfarenhet, att detta har blivit ett jätteproblem i många familjer. Jag vet också att vissa pedagoger i landet lägger tid på att utbilda föräldrar i hur barnen lär sig räkna matte.

Under en period av den här terminen har min son haft intensiv-träning i matte med en lärare. I läxa har han då fått matte-spel i läxa. Det tyckte han var jättekul!

Skrivläxorna är också ångestladdade. Det är jobbigt att skriva långa texter och det är svårt att formulera meningar. Lusten att skriva en text är oftast lika med noll. Själv har jag aldrig delat ut skrivuppgifter som går ut på att hitta på en berättelse eller en faktatext. Vad säger resultatet om barnens skrivförmåga?

Den säger kanske mer om föräldrarnas, eller ;-) ?

När jag började arbeta i Gråbo, ändrades mina arbetstider. Istället för att arbeta 45 timmar i veckan, varav 10 timmar hemma, skulle jag nu arbeta 40 timmar på skolan. 16.30 skulle jag gå hem och vara ledig. (Dessutom arbetar jag på loven.) Väldigt ovant, men nyttigt. Nu blev jag tvungen att reflektera över hur jag använde de dyrbara timmarna som jag inte var tillsammans med mina elever. När vi, i vårt arbetslag, kom överens om att ge så lite läxor som möjligt, släpptes en stor sten. Jag insåg hur mycket tid jag hade lagt på att ”hitta på” roliga och meningsfulla läxor. Och inte nog med det. När läxorna kom tillbaka skulle de naturligtvis rättas och kommenteras, innan den nya läxan lämnades ut. Vilken stress!

När vi diskuterar läxor med våra föräldrar dyker ofta följande argumentet upp: Men, hur ska jag kunna veta vad mitt barn gör i skolan om han/hon inte får några läxor?

Svaret är enkelt: Läxorna är till för att barnen skall utveckla sina kunskaper. Inte för att föräldrarna ska få insyn i skolarbetet. Det finns andra sätt att få den insynen. T ex genom informationsbrev, besök under skoldagen eller att gå på öppet hus.

Att man ska ge läxor för att förbereda barnen för de högre stadier, är heller inget hållbart argument. Vad är det som säger att man måste få mycket läxor när man blir äldre? Vad är det man lär sig när man gör läxor? Vad är det man tränar på, som man inte kan träna på i skolan?

Har också läst att en del pedagoger delar ut läxor för att man annars inte ”hinner” med allt som skall läras in. Om vi i skolan inte ”hinner”, är det ett annat problem. Vi kan inte lägga över det pedagogiska ansvaret på våra föräldrar.

Läser i ”pedagogiska magasinet” att en del skolor som slutat dela ut läxor, de förlänger skoldagen istället. Jag minns när jag gick på Göteborgs högre samskola, i slutet av 80-talet. Då gick jag på gymnasiet. Samskolan är en montissori-skola och arbetade lite annorlunda. Vi hade något som kallades EA (eget arbete). Det gick ut på att vi de två sista lektionerna, varje dag, kunde gå till olika ämnessalar och göra våra läxor. I ämnessalarna fanns det olika ämneslärare. Man gick till den salen vars ämne man behövde hjälp med. I salarna fanns det närvaro-listor. Arbetade man flitigt och fick den hjälp man behövde gick man hem utan läxor!

Jag är inte helt emot till läxor, men det måste kännas meningsfullt, för barnen. De ska känna att det leder till något. Att de själva får ut något av det. Det är inte för lärarens skull man gör sina läxor.

Jag vet att läxor är en het potatis, både bland föräldrar och bland pedagoger. Det finns säkert lika många åsikter som individer. Det här är inget vi löser på en kafferast, men det krävs att man diskuterar och utvärderar det med jämna mellanrum. Läxor får aldrig delas ut slentrian-mässigt eller av tradition.

Avslutar med min sons argument mot läxor: Det är i skolan man ska lära sig!

mod-att göra något man egentligen inte vågar

I sommar besökte vi Kolmården. Det är alltid lika roligt och spännande att titta på alla djur. Sist vi besökte Kolmården fick vi köra med bil genom parken. Nu har de blivit mer miljövänliga. Man ställer bilen och sätter sig i en lift som susar över huvudet på djuren. Jättespännande, tyckte ¾ av familjen!

¼ av familjen hade besökt Liseberg ett par veckor tidigare och fick något, som skulle kunna beskrivas som, panikångest, när han fick syn på liftkorgen! Lillebrors största oro var att liften skulle åka snabbt!

Vi föräldrar, blev inte oroliga, utan tycker att vi känner till vår sons ängslan väl. Vi lyckades med lock och pock och lite övertalning få med honom in i liften. Där satt han och kramade mig krampaktig om halsen under hela turen. Det var knappt att jag fick vrida på huvudet. Till vår smala lycka hade några djurskötare hoppat in i liftkorgen före oss. De hade med sig frukt och grönsaker som de kastade ned till djuren, med jämna mellanrum. Detta gjorde att de flesta djuren kom fram från sina viloplatser för att käka upp det som föll ned från luften!

Det krampaktiga greppet om min hals släppte mer och mer och lillebror kommenterade förtjust det han såg och vi skrattade t o m åt de busiga björnarna.

När vi väl stod med fast mark under fötterna igen, var lillebror överlycklig och önskade åka en gång till. Han ville dessutom berätta för läraren att det hade gått bra, att han hade klarat det!

-Vilken lärare, frågade vi nyfiket. Lillebror förklarade att han menade killen som skötte liftarna och som hade skickat iväg oss.

Gränsen mellan uppmuntran och press är hårfin ibland. Blandar man dessutom in sina egna förväntningar, blir det tufft för den utsatta.

Tänk er hur det kan låta när familjen åker på dyr vintersemester till fjällen:

- Jag önskar att du kunde inse hur roligt det är att åka nedför de svarta pisterna!

eller när det är dags för årets första dopp i havet:

- Det är så skönt att bada i det uppfriskande saltvattnet! Du måste prova! Krabborna är helt ofarliga! De kittlas bara lite under fötterna!

eller på Liseberg:

- Du kommer att älska att åka Balder, det är skitkul, tycker jag!

Ibland frågar jag mig själv: För vems skull gör vi det här? Är det så himla viktigt att mitt barn lär sig åka slalom? Måste alla älska att bada i saltvatten bland krabborna? Är man konstig om man inte njuter av att åka häftiga åk-attraktioner på Liseberg?

Ett som är säkert är i alla fall att när man tar steget och lyckas med det läskiga. Då växer man minst en meter. Det är häftigt!

att glädja sig åt andras lycka och framgång

Varför är det så svårt att glädja sig åt andras lycka och framgång? Istället klandrar vi oss själva för att vi inte har det lika bra.

Varför kan man inte glädja sig åt grannens prydliga robotklippta gräsmatta och prunkande rabatter istället för att gräma sig över att man inte har det lika fint i sin egen trädgård?

Varför kan man inte känna glädje av att titta in i kompisens nyrenoverade badrum, istället för att ångra att man inte valde badkar med lejontassar framför det praktiska standardbadkaret?

I skolan övar vi på att ge varandra beröm. Inte bara säga att en teckning, berättelse eller redovisning är jättebra, utan försöka sätta ord på exakt vad det är som är bra. Det känns bra för den som får beröm och det är också ett sätt att få inspiration av andra.

I våras fick en av mina grupper i uppgift att förbereda en presentation av något de brann för. De fick möjlighet att ta med sig prylar, bilder eller andra hjälpmedel hemifrån, för att visa kompisarna vid sin presentation.

Presentationerna blev väldigt bra. Det syntes på eleverna att de brann för sitt ämne. De talade fritt ur hjärtat med hjälp av de prylar eller bilder de tagit med hemifrån.

Efter presentationerna fick resten av gruppen ge beröm och tips på vad presentatören kunde utveckla till nästa gång. Efter ett par presentationer blev eleverna väldigt duktiga på att ge konkret beröm. T ex: du förklarade så jag förstod, du talade högt, du visade fina bilder.

Bland de yngre barnen (men även bland vuxna ) är det väldigt frestande att berätta om sina egna erfarenheter utifrån det de lyssnar in från andra. Men nu fick eleverna hejda sig och fokusera på presentatören och det hen berättade. Däremot kunde de ställa frågor till presentatören och därmed få in sina egna erfarenheter i frågorna. T ex:

-Har din katt varit sjuk någon gång? (det har min).

Arbetet med presentationen var inte bara ett träningstillfälle för presentatören, utan även för publiken. De fick träna på att ge konkret beröm och på att formulera frågor. Lite som Kinder Egg,  tre önskningar i en:-)

Jag tror att vi alla, barn som vuxna, behöver träna på att berömma varandra och glädjas med varandra och inte bara tänka på våra egna brister. Vi ska vara nöjda med oss själva och se att vi också duger. Även om vi inte tränar tre gånger i veckan, gör karriär innan vi fyllt 30, bygger om huset själva, tvättar bilen varje söndag eller rullar våra egna köttbullar :-)

Jag önskar er alla en givande höst med många stunder av glädje!

lyckopiller och micropauser

Under hela mitt vuxna liv har jag övat på att uppskatta de små sakerna i livet. De som inte kostar något, de saker som man lätt glömmer bort för att man tar dem för givna. Små saker som jag är oändligt tacksam för att jag får uppleva.

Koltrastens sång en tidig vårkväll.

Årets första snödroppe, tussilago och vitsippa.

Lärkans första drill en vårdag högt upp i det blå.

När häggen, äppelträdet och syrenerna plötsligt står i blom.

Hur förunderligt skapta löjtnantshjärta och liljekonvalj är.

Morgonsolens första strålar som letar sig in i sängkammaren eller kvällssolens sista strålar som lyser genom de nedersta bladverken på vår höga lind.

De fantastiska sommarkvällarna, då vi, i makens hemtrakter, tar en promenad mellan sädesfälten, då tornseglarna skrikande far över fälten och syrsorna spelar.

Kor som ligger och idisslar i sommarhagen och vinden som drar genom lövträden.

Rödhakens stilla kvillrande i trädgården en regnig, men mild söndag.

Axlarna sjunker ned,  jag andas djupare och slappnar av.

Många goda karameller att spara på och plocka fram till de dagar då jag behöver piggas upp.

Försöker lära sönerna att uppskatta de små sakerna och är på god väg:

-Mamma! Nu skiner solen!

-Har du sett mamma? Vad grön linden har blivit!

Slår alla intryck från Mine Craft och You Tube med hästlängder!

Som mamma blir man dessutom expert på att hitta korta, korta tillfällen då man kan ta en micropaus. De är efterlängtade;-) T ex I kön till det omständliga biträdet på Åhléns,

bakom en traktor på väg till Gråbo eller när jag sjunker ned i den mjuka tandläkarstolen

(innan behandlingen börjar ;-)

Jag kommer ingenvart, lika bra att passa på att andas ut, en stund.

Jag har också (pga köksrenoveringen) lärt mig att njuta av handdiskningen efter middagen. Men även av att torka den;-)

Man hinner tänka många kloka tankar och skissa på krönikor, under den timmen:-)

inredningsgodis

 Storebror tyckte inte taklampan var tillräckligt cool! Den fick flytta in i det nya arbetsrummet, istället. Den nya lampan är betydligt coolare, eller hur? ;-)

 Påspåse, världens bästa uppfinning för oss som hatar att det dräller omkring en massa plastpåsar överallt. Jag sydde en egen i sommar, efter en inköpt förlaga.

Så lycklig för mitt nya linneskåp. Har rensat ganska kraftigt! Nu finns bara det absolut viktigaste. Lycka är att köpa nya badlakan till det nya badrummet.

Älskar de små, ljusa hörnorna som har blivit till, i och med vår ombyggnation. Den här hörnan har morgonsol och ligger utanför linneskåpet. Här drömmer vi om en mysig telefonplats, precis som man hade förr i tiden. I garaget står en fåtölj från svärföräldrarnas ungdom, som väntar på att bli fixad.

Mallorca augusti 2013

 Vi gick mot våra principer och beställde en sol- och badresa. Mest pga av lillebror, som är hysteriskt rädd för att få vatten i ansiktet. Men också för att det är spännande att upptäcka ett nytt land och en ny miljö. Vi blev inte besvikna!

Mallorca är inte bara sol och bad, insåg vi. Vi hade bara tre soldagar. Vi fick mycket tid att förflytta oss runt på en del av ön, nämligen det nordöstra hörnet.

Vi hade bokat hyrbil i tre dagar. Det föll sig väldigt bra eftersom vårn första  bildag blev en regnig dag. Vi passade på att köra till Porto Cristo, där vi besökte de vackra grottorna. Från taket hängde mängder av stalagtiter. Vi såg en film om Jules Verne, som var en stor Mallorca-fantast. Vi såg ett vackert bildspel mot grottväggarna. Men vi lyssnade även på musik från "Trollflöjten", vid en sjö inuti grottan. En upplevelse både för ögat och örat.

Dagen därpå var det betydligt bättre väder och vi körde till en liten stad; Capdepera, där de har en mycket gammal fästning, till vilken ortsbefolkningen flydde när sjörövarna närmade sig. En vacker stad och ett vackert byggnadsverk. Fantastisk utsikt från fästningen, över nejden.
På fästningen kunde man även få titta på olika rovfåglar och ugglor. En falk valde att placera sig på min keps!

Tredje och sista dagen med bil  blev också en solig och vacker dag. Vi bestämde oss för att åka till Formentor, som är ett berg som ligger som ett näs ut i havet. Vägarna är mycket smala och slingriga. Bergen ser ut som våra svenska fjäll, ovan trädgränsen. Den stora skillanden är det turkosblå havet nedanför. Fantastiskt vackert!
Lite läskigt var det allt med höjdskillnaderna.