2022- går till historien; januari

 Tisdagen den fjärde januari 2022 var den första dagen i mitt nya liv som frånskild. Oerhört läskigt men också oändligt sorgligt. Jag hade gått och tänkt på det så länge att det inte fanns någon återvändo längre. Kvällen innan hade vi fyllt i vår skilsmässo-ansökan och berättat för barnen. På kvällen tog jag en promenad och ringde mina föräldrar och syskon och berättade.

Efter jobbet tog jag tåg och buss till mina föräldrar i Kärna. Där bodde jag i tre dagar. På helgen avlöste jag mitt ex och bodde i huset med killarna över helgen. Mitt ex reste hem till sina föräldrar.

Måndagen därpå flyttade jag in hos en hyresvärdinna i Kortedala. Hon bor i en trea med sin tonårsson. Jag hyrde hennes sovrum, men hade även tillgång till kök och badrum. Vi kom att bli väldigt goda vänner och turades om att laga middag. Kändes väldigt skumt att laga middag till en annan familj. 

På helgerna bodde jag med killarna i mitt gamla hus.

Jag började genast ge mig ut på lägenhetsvisningar. Jag ville bo i stan, med bra avstånd till jobbet och lätt för killarna att ta sig till mig. Men jag ville även gärna bo nära naturen.

Den 30 januari flyttade jag in i en möblerad andrahandstrea i Utby. Jätteskönt att hitta något eget så snabbt, men lägenheten var dyr och hela våren fick jag tulla på mina sparpengar. Mycket nervös period!

Hur mådde jag då under den här första skälvande månaden i mitt nya liv?

I efterhand är jag djupt tacksam för att allt föll på plats, trots allt. Mina promenader från Kortedala till jobbet varje morgon var en lisa för själen. Det tog en timma, det var kolsvart och svinkallt ute. Men de gjorde gott. Hann att tänka mycket.

Att jag hörde rödhakar sjunga, trots mörkret, på mornarna, ingöt mig hopp.

Jag greppade efter varje halmstrå till hopp om att klara mig i min nya livssituation. En kväll tog min hyresvärdinna fram sina Tarot-kort. Inget jag tror på, alls. Men jag tänkte att jag skulle låta henne hållas;-) Hon bredde ut korten och bad mig känna med handen ovanför dem och välja det kortet som kändes bäst. 

Jag kände ingenting, tog bara ett kort på måfå och fick upp nedan kort:

Min hyresvärdinna berättade att det betyder olika att vara ensam och att vara själv.
Visst har hon rätt?

Hur påverkades jag av min nya livssituation

Ja, herregud så mycket tokigt som hände då jag, naturligtvis, var jag hemskt forcerad. 

Vid två tillfällen glömde jag att byta glasögon när jag skulle gå hem från jobbet. Första gången var på trettondagsafton. Kom på att jag glömt byta när jag kom in i Nordstan och tyckte att allt på långt håll var så suddigt! 

Då det var en röd dag dagen därpå tog jag beslutet att vi faktiskt måste tillbaka till jobbet dagen därpå och hämta mina vanliga glasögon. Detta beslut gav mig värsta spänningshuvudvärken då jag måste köra pappas automatväxlade bil. Inget som står på min favorit-lista av aktiviteter.

Mycket riktigt, det gick mycket illa! På något sätt fick jag inte in Drive-läget, utan Reverse, vilket slutade med att bilen med stor kraft backade in i garage-porten och kvaddade den helt.

Är så tacksam för min tålmodiga pappa som tog det med jämnmod och bad mig fota garage-porten och bilen från alla olika vinklar. Bilderna skickade han sedan till sitt försäkringsbolag och betalade självrisken. Mamma säger att det var hennes fel att jag körde fel. Hon hade stressat mig rätt rejält i bilen.

Efter garage-kraschen var det skönt med en egen rask promenad i vintersolen.

Något annat "spännande" som jag var med om var att jag lyckades slarva bort mina nycklar till lägenheten i Kortedala. Kom på det först en eftermiddag när jag skulle in i lägenheten. Som tur var var tonårssonen hemma och kunde släppa in mig. Tror detta var en torsdag. Min stackars hyresvärdinna fick ägna hela helgen till att vända upp och ned på lägenheten, sätta upp anslag till sina grannar, ringa fastighetsägaren och Polisen. 

På måndagen när jag kom till jobbet mindes jag plötsligt att jag lånat ett paraply från jobbet senaste gången jag använde nyckeln och sedan var det helt tomt i minnesbanken.

Tänk om det är så illa att jag på något vis lyckats tappa nyckeln i paraplyet när jag öppnat dörren?

Jag gick fram till låneparaplyerna, valde ett på måfå, fällde ut det och klirr. Titta vad jag hittade!

Anledningen till att jag inte minns vad som hände efter att jag låste upp dörren ser ni här nedan. Orsaken heter Pixie, min lilla hyresvärdinna. Varje dag när jag låste upp dörren kom hon och hennes kompis Sture fram till mig och välkomnade mig hem. Inte konstigt att man inte märker när därrnyckeln glider ned i paraplyet:-)

Pixie var från början inte välkommen in i mitt rum! Men sista veckan låg hon och sov i min säng, under täcket! Det trodde jag nog aldrig skulle hända, om någon frågat mig tidigare.

Om ni vill få ett sakligt skäl till varför jag lät henne sova i min säng, så var det för att min hyresvärdinna gick tillbaks till sitt jobb som natt-receptionist på ett hotell och det vore ju hemskt synd om Pixie om hon skulle sova alldeles ensam i vardagsrummet;-)